Välkommen.

"All vår början bliver svår" lärde mig mina morföräldrar en gång. Det framgår knappast av texten, men jag tänkte länge här, innan jag kom fram till att "in medias res" är det klokaste alternativet. Direkt till handlingen alltså.

Det har skrivits och talats mycket om klimatfrågan och växthuseffekten under ett par månader. Jag har intresserat mig för denna fråga sedan jag i slutet av gymnasisttiden i mina föräldrars exemplar av "Kunskapens Bok" under atmosfär hittade en kurva beskrivande koldioxidens koncentration i atmosfären utmed en tidsaxel. Den zigzagade sig fram, alltid ett stycke uppåt under vintern och ett lite kortare stycke neråt under sommaren. Summan blev en stadig rörelse uppåt.

Oljeeldningen hade just gjort sitt segertåg genom Sverige. En kubikmeter av detta bränsle kostade under hundralappen och man slapp allt slit med ved som skulle kapas,spräckas och bäras in. Min far var ingenjör och pannkonstruktör, men inte entusiastisk. Han oroade sig över just den kurva jag hade hittat och talade ofta om vätgas istället, energirikt och med vatten i stället för rök och koldioxid.

Åtskilligt senare, under den första oljekrisens år i början på 1970-talet, kunde jag som nybliven skogsägare glädja mig åt eget bränsle att värma stugan med. Det blev så småningom vanligt med fliseldning och jag slet mycket med att släpa fram röjningsvirke och hugga till flis i en egen flistugg. Men det dröjde innan det fanns ett mera påfallande kommersiellt intresse för min produkt och satsningen blev en ekonomisk besvikelse.

I slutet på 80-talet läste jag för första gången om en begynnande oro för koldioxidkurvan som jag hade hittat mer än 30 år tidigare och jag fick lära mig vad växthuseffekt var för något. Till en början trodde jag att det sent omsider skulle bli en rennäsans för min flisverksamhet, men nu var hanteringen av det man döpt till biobränsle mekaniserad och min gamla flistugg sorgligt

inadekvat.

I början på 90-talet hade jag lämnat lantbruk och skog bakom mig, min rygg och mina knän pallade inte längre. Istället blev mitt miljöintresse mer teoretiskt och alltmer fokuserat på frågan om den ständigt stigande koldioxidhalten. Jag började läsa mera systematiskt om ämnet. Miljörörelsen var aktiv, jag sympatiserade med den i rätt stor utsträckning men utan något egentligt engagemang.

I början av 1994 hände något som gav en insikt som drog undan mattan för mina åsikter. En struntsak egentligen, men för mig blev det viktigt. Jag till och med författade en artikel som jag skickade in till Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Faktiskt tyckte jag att jag kommit på något som borde ha gjort en publicering självklar. Men det tyckte man inte på Svenska Dagbladet. Här följer den artikel jag skrev då, i Januari 1994.

"Spånplattans lov eller myten om biobränsle.

Svensk Energiförsörjning utgav häromåret till blygsamt pris en mycket ”Liten bok med fakta om energi och miljö”. Den heter alltså just så och är inte mycket större än ett körkort. På sidan 24, ungefär i mitten av häftets nyttiga och komprimerade information, återfinns en liten tänkvärd tabell. Den ser ut så här:

Koldioxidutsläpp per energienhet för olika bränslen. Beroende på bränslets kvalitet och fukthalt kan utsläppen variera

Bränsletyp: CO2/MWh Kg

Olja 277

Kol 331

Koks 371

Naturgas 202

Gasol 234

Biobränsle* --

Torv 432

Tabellen upplyser alltså om hur många kg CO2 som släpps ut i atmosfären per megawattimme alstrad energi när man förbränner olja, kol, koks, naturgas, gasol, biobränsle och torv. Vän av ordning undrar naturligtvis varför det står ett streck för biobränsle i tabellen. Dock hänvisar asterisken till en fotnot.

Det är denna fotnot jag finner diskutabel. I flera har vi hört den upprepas utan protester när biobränslets goda egenskaper förs på tal. Aldrig ifrågasatt har den så småningom blivit en etablerad sanning utan diskussion alls. Jag vill i alla fall sent omsider invända. Inte bara för ordningens skull, utan för att det – utan denna fotnot – borde gå att hantera koldioxidfrågan mera rationellt än vad som görs nu.

Jag tillhör dem som tycker växthuseffekten är vår i särklass viktigaste miljöfråga, jämfört med vilken vi kan rycka på axlarna ut det mesta som miljöaktivister så oförtrutet traskar runt med på sina banderoller. Om hälften av världens meteorologer siar om en snar klimatförändring som på några tiotal år kan dränka hela länder, allt annat elände att förtiga, så borde det inte vara minsta tröst att den andra halvan väderspåmän menar att vi oroar oss i onödan. Som meteorologisk lekman kunde man kanske salomonisk säga sig att oddsen borde vara 1:2 och tycka att det är mer än tillräckligt illa för att snara åtgärder bör vidtas.

Fotnoten? Den lyder:

”Nettoeffekten anses vara noll då biobränsleproduktionen förbrukar koldioxid. Utsläppsvärdet för halm och ved är annars c:a 98 kg CO2/GJ eller c:a 350 kg CO2/MWh.” ( mina understrykningar )

För det första har såvitt jag vet fossila bränslen också förbrukat koldioxid när de en gång producerades. Att det – för t ex olja – är miljontals år sedan och för torv tusentals måste väl principiellt sakna betydelse i sammanhanget.

För det andra – speglar inte denna fotnot ett bakvänt betraktelsesätt när det är koldioxiden som är problemet? Omformulerat blir det kanske tydligare. Om vi skitar ner atmosfären, duger det då att hänvisa till att vi har städat innan? Och blir det lättare att svälja om vi hänvisar till att vi gjorde det alldeles nyss.

Någon läsare protesterar möjligen ändå? Man inser kanske inte detta tankefel direkt. Låt mig istället ta ett mycket konkret exempel som TV gav mig uppslaget till häromdagen. Det skall bli skatt på sågspån, meddelades man i TV för någon vecka sedan. Sågspån används vid spånskivetillverkning men utgör också ett åtråvärt biobränsle. Sossarna hade hittat på skatten för att gynna spånskiveindustrin som har bättre betalningsförmåga). Vänstern sade ja, för de säger ja till alla skatter och, av motsatt skäl kan man förmoda, sade moderaterna nej. Centern sade också nej, de vill gynna biobränslet. Så uppgavs det i TV och få höjde väl ett ögonbryn över något så förutsägbart.

Centern menar alltså att om man eldar upp sågspån så blir det ingen höjning av koldioxidhalten i atmosfären. Det vill säga man menar att det inte blir någon nettohöjning – eftersom de träd från vilket sågspånet kom, en gång genom assimilation spjälkade samma mängd koldioxid till syre och kol. Detta är naturligtvis ostridigt.

Men låt oss för en stund släppa begreppet nettohöjning. Världens atmosfär vill inte ha mera koldioxid. Om den är netto eller brutto eller någon annans slags koldioxid bryr sig inte klimatet om.

Låt oss istället använda plus och minus så som vi lärde oss i skolan.

Som exempel säger vi att Olof Johansson vill producera en megawattimme energi. Först låter han producera så mycket sågspån som behövs för att reducera koldioxiden i atmosfären med 350 kg CO2. ( Se fotnot och tabell ovan ). Sedan eldar han upp sågspånet och får därvid ut den megawattimme han åstundade och återför samtidigt 350 kg koldioxid till atmosfären. Nettoeffekten är noll, precis som han alltid sagt och tyckt.

Men jag föreslår nu att vi först gör som Olof Johanson och producerar sågspån och reducerar koldioxidmängden i atmosfären med 350 kg CO2. Men sedan gör vi spånskivor av sågspånet istället för att elda upp det. Megawattimmen som Olof Johansson behövde skaffar vi genom att bränna naturgas istället, som därvid bildar 202 kg CO2 som går ut i atmosfären. ( Se tabellen ) Nettoeffekten blir att vi har reducerat koldioxidmängden i atmosfären med 148 kg CO2. (350-202 kg). Vi har därutöver gjort ryssarna, som hjärtans gärna vill sälja naturgas, lite gladare. Slutligen har vi fått en ganska skaplig hög med spånskivor.

Om man glömmer alla teorier om ”nettotillskott” och istället nöjer sig med det enkla faktum som säger att det finns processer som ökar koldioxidmängden och andra som minskar den, så blir det lättare att tänka klart och rationellt.

Det har sagts och skrivits mycket om hur vi ökar koldioxidmängden. Det sker dock inte bara genom biltrafik, utan också genom att träd och annan biomassa multnar ner i våra skogar. Särskilt sker detta i våra skyddade s k urskogar. Nettoeffekten må vara noll eftersom skogen ”städat” i förskott så att säga, men den skog som ”skogsbrukas” är effektivare. Endast stubbar, ris och rötter multnar ner, resten blir till hus, möbler, papper och spånskivor och nettoeffekten blir negativ, dvs positiv i så måtto att koldioxidmängden i atmosfären reduceras.

Myten omdet obefintliga nettotillskottet har vidare lett till att man vid skogsbränder bortsett från den bildade koldioxidmängden, utan att betänka att man därmed förlorat en del av den ständiga assimilation som inte längre kan hålla jämna steg med våra koldioxidutsläpp.

Detta har diskuterats alldeles för lite. Förvisso är det bättre att odla energiskog på en åkerplätt och sedan elda med den än det är att inte odla alls. Vida bättre vore dock att odla träd, bygga hus av dem och använda spånet till spånskivor. Det fina med biobränslet är inte att vi bränner det, utan att vi odlar det.

Det är katastrof att regnskogarna huggs ner till förmån för McDonalds nötkreatur. Som jag ser det dock inte i första hand på grund av de skalbaggar och andra kryp som därvid går sin sorgliga uträtning till mötes utan för att vi avhänder oss de arealer som effektivast assimilerar koldioxid. Däremot vore det klokt att hindra en del av regnskogens förmultnande genom att ta hand om virkesproduktionen.

Satsa i första hand på vågkraft, vindkraft, vattenkraft och kärnkraft. De ger energi utan koldioxidtillskott. Förbjud att mark ligger outnyttjad till odling. Låt energiskogen växa tills den duger till spånskivor. Plantera parker och alléer. Varför blir det sådant väsen för varje träd som fälls, men aldrig något för alla dem vi inte planterar. Värna skogen och utnyttja den. Men bränn den inte. Det ger oss visserligen ingen energi, men det reducerar koldioxidmängden i atmosfären.

Måste vi elda för att få energi – muntra i första hand upp president Jeltsin genom att prioritera naturgas. Använd övriga fossila bränslen i andra hand och ved och torv i sista."

Det har gått 13 år. Jag har hunnit modifiera en del av de åsikter man kan skymta i artikeln, men i allt väsentligt tycker jag fortfarande likadant. Klimatfrågan har blivit något som vi diskuterar allmänt emellan varandra, vetenskapsmännen är mycket oroade, politikerna är lite oroade, miljörörelsen går nästan i spinn. Ett flertal böcker har getts ut i ämnet. Det har gjorts film och det har presenterats en hel programsvit på TV. Fortfarande finns det ganska många som inte tror ett dugg på detta, oftast hänvisande till argument som: "Det begriper ju vem som helst att det är båg" eller "Avsiktlig desinformation från vetenskapligt håll eller politiskt håll."

I inledningen till Carbon Trading, en bok i serien Development dialogue av Dag Hammarskjöld Foundation, påpekar författaren att den person som inhämtat elementära fakta i klimatfrågan men likväl hävdar att han inte ett dug tror att det föreligger ett problem, kan sägas ha stuckit huvudet i sanden till den grad att endast tårna syns.

Jag tänker framgent inte fördjupa mig i skuldfrågan annat än kanske kort kommentera när nya slående katastrofer är aktuella. Det finns många andra som gör. Istället vill jag undersöka och diskutera frågan: vad gör vi? Vi har fått en rad råd om hur vi skall agera av t ex Naturvårdsverkets Generaldirektör Lars-Erik Liljehuvud; i studion efter det TV:s serie Planeten avslutats. På direkt fråga om vad vi lyckligt lottade invånare i Sverige kunde göra för att stoppa en annalkande katastrof av dessa dimensioner svarade han gravallvarligt men vänligt leende. Vi kunde öka däckstrycket i våra bildäck för att minska på bensinförbrukningen, vi kunde använda energisparlampor och vi kunde försöka samåka mer, så att vi var åtminstone två i varje bil.

Om man, som jag, tror att stora problem väntar oss om vi inte agerar resolut och snabbt, så kan den bagatelliserande attityd detta speglar och som också skymtar i andra officiella sammanhang, göra en lätt desperat.

Desperation är i och för sig inte det vi behöver utan snarare "kallt huvud och varmt hjärta" för att låna ord från Prof Bengt Kriström i en artikel om Alarmismen i tidskriften NEO

.

Jag skall försöka det. Kommentarer vill jag naturligtvis också ha, gärna roliga och pregnanta men inte präglade av åsikter som inte baserar sig på fakta. Ange källor

.

B.Ax.